Att forma (med) hjärta och händer

Slöjdsalen som spegel eller fönster

Abstract

I artikeln analyseras hur estetiska och kulturella uttryck konstrueras som undervisningsinnehåll inom ett pedagogiskt spänningsfält mellan frihet och fostran i svensk slöjdundervisning. Syftet är att synliggöra hur ut­trycken ges betydelse som diskursobjekt, hur elever investerar i betydelsestrukturen och vilka sätt att slöjda som görs tänkbara och eftersträvansvärda. Ett empiriskt arkiv konstruerades av transkriberade ljudinspelningar från 15 praktiknära observationer av fem slöjd­upp­gifter i årskurs 3–5. Materialet analyserades med utgångspunkt i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori. Med inspiration av Rudine Sims Bishops meta­forer om speglar och fönster preciserades riktningen i de identifi­erade betydelsestrukturerna. Genom bell hooks kärlek som praktik gjordes därefter en etisk tolkning. I resultatet framträder en spegellogik där kulturella uttryck artikuleras genom kontinuitet, noggrannhet och vägledning samt en fönsterlogik där estetiska uttryck artikuleras genom individuell riktning, framtidsanknytning och öppet slutresultat. I elever­nas tal framträder affektiva investeringar i spegelns precision och fönstrets personliga tolkningsutrymme. Vägledning förbinder logikerna genom att läraren både förmedlar hantverkets referenspunkter och stödjer elevens möte med det ännu obestämda. Den pedagogiska uppgiften består i att hålla frihet och fostran i balans.

Keywords: Slöjdpedagogik, kärleksetik, diskursanalys, estetiska och kulturella uttryck, pedagogiskt spänningsfält, spegel och fönster